Om skrivande och Sting

Så här på hösten blir jag lätt nostalgisk och tänker på hur det var för ett par år sedan, då jag ägnade all min tid åt att skriva. Kaffe i pappmuggar på biblioteket, datorn i knäet och obegränsad tid att fantisera fritt. Varma kinder, en hjärna på högvarv och sprittande känslor i bröstet. Att Författarskolan var en sådan lyx förstod jag nog inte riktigt då. Tittar igenom mina texter därifrån och slås av hur olika de är. Olika stilar, olika röster, olika genrer. Och just det var en av de stora fördelarna med utbildningen – att vi gavs möjlighet att testa och leka oss fram.

Jag försöker tänka på det nu, när jag lagt det målmedvetna bokskrivandet åt sidan ett tag för att gå i ”skrivterapi” hos mig själv. Att våga spåra ur och hitta nya röster och berättelser. Att våga leka.

Och det är inte helt lätt. Den duktiga flickan skriver ju inget ”i onödan”. Den duktiga flickan har ett högt uppsatt mål, som hon ska nå. Helst så snart som möjligt.

Men nu får hon faktiskt vila ett tag. Annars blir det varken bra eller roligt. Lite halvskojig är däremot den här barnboksöppningen jag hittade i någon av mina gamla mappar. Minns i alla fall att jag hade kul när jag skrev den:

10 juni

Jag heter Carola Häggkvist men det är min bror som är känd. Sting. Ja, han heter så, min bror. Sting Dieter Häggkvist. Dieter efter farfar och Sting efter en gammal sångare som var populär när mamma gick i skolan. När Sting började ettan ropade hans fröken upp honom som Stig och eftersom han inte vågade säga ifrån fick han heta Stig ända fram till första kvartsamtalet då mamma inte förstod ett smack då läraren hela tiden snackade om ”Stig hit” och ”Stig dit”.

”Stig kan nästan hela alfabetet.”

”Stig ligger långt före de andra i matteboken.”

”Stig är så bra på att sjunga.”

Sting heter han ju, som sångaren”, skrattade min mamma till slut och så pratade hon och Stings fröken en lång stund om olika artister och melodifestivalen och vilka låtar de dansat och mimat till med hopprep när de själva var barn. Det slutade med att mamma bjöd hem Stings fröken att sjunga karaoke hos oss.

Hemma hos oss sjunger vi ofta karaoke. Eller rättare sagt, hemma hos oss sjunger mamma och Sting ofta karaoke. Min pappa och jag brukar mest hålla för öronen och ropa att de ska sluta och vara tysta. Fast nu när Sting har blivit kändis måste han få sjunga. Han ska ju öva.

Mamma och pappa och Sting och jag bor i ett gammalt fallfärdigt hus ute på landet.

”Det tar bara en timme med bil sen är man mitt i stan”, brukar min mamma säga. Problemet är bara att vi inte har någon bil, bara fyra cyklar och varsitt busskort i plastficka. Vi åker ofta buss, så ofta att mamma ett tag alltid ville sitta framme hos chauffören och prata så att vi nästan missade vår hållplats.

Zaid hette han, chauffören, men då pappa upptäckte att jag och Sting fått en hel låda clownballonger av Zaid, började vi ta bussen en kvart senare på morgonen.

Min pappa är journalist. Åtminstone brukar mamma säga det. I själva verket översätter han konstiga broschyrer från tyska till svenska som handlar om hur man skruvar ihop olika delar på bilar och traktorer. En gång hade han en insändare med i Sydöstran om hur mycket skräpigare det blivit på idrottsplatsen sedan Birger, vaktmästaren, gick i pension. Kanske är det den mamma tänker på när hon kallar honom journalist.

”Du kan väl rycka i några trådar”, brukade hon säga innan Sting blev känd och då brukade pappa se trött ut och säga att allt hans tyska kollegor vet om musik ryms i en Pioneer-broschyr. Jag tror att det handlade om bilstereoapparater på något sätt.

Min mamma heter Camilla och hon ska bli skådespelare. Fram till dess jobbar hon på ett hem för gamla människor som inte klarar sig själva utan måste ha hjälp med att äta och klä på sig och känna igen sina barn.

”Lena Endre var faktiskt över 30 när hon slog igenom som skådespelerska”, brukar mamma säga när folk frågar hur det går med karriären. Hon har alla hennes filmer på en särskild hylla i vardagsrummet och ibland har jag kommit på henne med att öva sin särskilda Lena Endre-min framför spegeln i badrummet. Det är en ganska arg och vild min, vilket inte riktigt passar mamma som oftast skrattar och är på gott humör.

”Man ska aldrig ge upp sina drömmar”, brukar hon säga när jag undrar varför det tar så lång tid för henne att bli skådespelare. En gång uppträdde hon som stand up-komiker på ålderdomshemmet och då var jag och pappa och Sting där och tittade på. Trots att gamlingarna inte började klappa och se glada ut förrän en farbror med dragspel tog över med sina ”gamla örhängen” (jag förstod inte vad han menade, jag såg inga örhängen) var mamma uppspelt och pratade mer om Lena Endre än hon brukar i en hel vecka efteråt.

Att Sting har blivit kändis är helt och hållet mammas förtjänst. Åtminstone brukar pappa säga det. Ända sedan en tant på barnavårdscentralen sa att det var något melodiskt över Stings joller har hon gjort allt för att han ska bli artist. När han var ett år köade hon fjorton timmar utanför Globen i Stockholm och även om Sting inte kom med i Idol det året skrev de i alla fall om honom i Aftonbladet som den yngste sökande någonsin. Det tidningsurklippet tryckte mamma upp som julkort och skickade till alla våra släktingar och till och med gamla klasskompisar som hon inte träffat på flera år. Det tyckte pappa var lite överdrivet, men mamma ryckte bara på axlarna och sa att om hennes mamma gjort samma sak när hon spelade Fru Duva i Duvungeteatern hade hon kanske varit på Dramaten idag. Och om det hade pappa inget mer att säga.

När Sting var fem år var han med i teve för första gången. Mamma har en kusin som jobbar i en korvkiosk utanför TV4 där en av programledarna i ett inredningsprogram brukar handla en kokt smal korv med mos varje lunch. När mamma fick veta det tog hon semester från sitt jobb hos gamlingarna och började istället steka hamburgare och göra pommes frites hos sin kusin, helt gratis. I en hel månad tjatade hon på den stackars programledaren som inte alls hade någon lust att berätta för sina viktiga tevekompisar om en liten småunge som hette Sting, utan bara ville äta sin korv i lugn och ro. Men så, när det bara var en dag kvar tills mamma skulle tillbaka till sitt riktiga jobb, sa han plötsligt ja. Han skulle se vad han kunde göra. Rycka i några trådar. Mamma blev så glad att hon hakade av en hel tiokilosbehållare senap som hon gav den förvånade programledaren.

”Tack, tack”, stammade han förvirrat och vacklade därifrån med behållaren i famnen. Någon månad senare såg vi när han använde den som dusch i en sommarstuga i sitt inredningsprogram.

Några dagar efter senapsincidenten ringde en kvinna som presenterade sig som castingansvarig för ett nytt idolprogram för små barn. Fast att mamma vägrar erkänna det så vet jag att hon kissade på sig när kvinnan ringde, så överlycklig blev hon. Till mig sa hon att hon bara råkat stöta till ett glas med vatten, men så mycket vatten rymmer inga av våra glas. Dessutom behöver man inte rengöra med Ajax när man spillt ut vatten. Eller byta trosor, för den delen.

Men vänta nu, den här dagboken ska ju handla om mig!

Hittills har jag bara babblat en massa om Sting och mamma och pappa och till och med den där busschauffören Zaid som fick glittriga stjärnor i ögonen när han pratade med mamma. Jag tror nog att han var lite kär i henne.

Jag heter i alla fall Carola och jag är tio år. Den här dagboken börjar jag på idag eftersom det är första dagen på sommarlovet. Min fröken, som heter Sofia Ström och spelar i ett rockband trots att hon är över 30 och har två små pojkar och en man, har sagt att vi måste ”dokumentera” så att vi ska kunna komma ihåg hur det kändes att vara barn när vi blir vuxna. Det är viktigt, säger hon. Åtminstone om man inte vill bli torr och tråkig och en sån som bara sitter i en soffa och tittar på tävlingsprogram där de lottar ut bilar hela dagarna. Och det vill jag ju inte. Till skillnad från mamma är jag inte särskilt förtjust i att titta på teve överhuvudtaget. Jag gillar mer att skriva, som pappa.

Till hösten börjar jag i fyran. Det ska bli pesttråkigt. Åtminstone måste man säga så för att låta cool och inte som en pluggis. I smyg tycker jag att det ska bli ganska kul. Till exempel ska vi börja med tyska. När jag blir stor ska jag flytta till Tyskland. Tror jag. Eller så ska jag stanna i Sverige och bli en bloggare som Ebba von Sydow. Men då måste jag nog lära mig mer om mode först. Eller så kan jag skriva om något helt annat. Det verkar i alla fall häftigt att ha en egen hemsida som så många besöker.

Att jag börjar skriva i den här dagboken just nu beror också på att vi reser iväg idag. På Stings turné. Hela sommaren ska vi vara borta och bo i en liten husvagn och kanske grilla korv med Lasse Berghagen och Peter Jöback och Sarah Dawn Finer. Åtminstone tror mamma det. Eftersom hon inte hade någon semester kvar efter gratisjobbet korvkiosken var hon tvungen att sluta på ålderdomshemmet. Nu ska hon sälja mobiltelefonabonnemang på turnén istället.  Det tycker min pappa är väldigt roligt. Så roligt att han nästan vägrade följa med på ”spektaklet” som han kallar det.

Vänta, vad var det där? Mamma som skrek som en stucken gris? Bäst att gå och kolla!

Vi hörs – om ni törs!

Annonser

One thought on “Om skrivande och Sting

  1. Mor säger: Mysig berättelse, har grunnat hela dagen vad den påminner mig om och nu kom jag på det, lite alla Sune fast tvärtom…….roligt att skrivarlusten sakta börjar infinna sig igen:-) Stor kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s