Blott en dag

Idag känner jag inte för någonting.

Det regnar, det är dagen efter de två senaste veckornas begravningar.

Allt har varit fint, det har varit roligt att träffa släktingar man träffar allt för sällan. Över snittar, prinsesstårta och backläsk. Och småprat, ”minns du den där gången?” och löften om att försöka ses ”trots att det nu inte finns någon naturlig länk”.

Men det känns tomt.

För en begravning är inte bara ett farväl till någon som är en del av en själv och som varit med och format ens minnen – det är också en påminnelse för oss som finns kvar.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder – tills jag nått det goda land.

Det är inte för evigt.

Inte för mig. Inte för dig.

Inte för pappan som gråter fram ”hejdå mor” med tjock röst framför kistan med de gula och röda blommorna.

Inte för den gamle grannen som åker och sitter bredvid sin senildementa fru på ålderdomshemmet.

Inte ens för det nyförälskade tonårsparet som tycker att de är vuxna i kavaj och klackskor och skoskavshälar.

Inte för någon.

Jag är ledsen, men jag är inte så van vid döden. Ibland måste jag skriva sådant här också.

Det kommer att bli roligare igen.

Idag har jag hämtat min nya kaksprits, direkt från Tradera.

Inget amerikanskt plastskit, utan en sådan som farmor hade.

Och så har jag bakat hennes Spritskransar.

Det kändes bra.

Nu ska jag svepa ett glas vin och gå på 30-årsfest.

Imorgon är en annan dag.

kakor

Min ”nya” kaksprits, farmors kakor och det fina keramikfatet som Lotta gjort.