Mini me

I fredags var jag på hälsoundersökning.

Jag hade väntat mig både det ena och det andra. Att vågen skulle protestera, att motionscykeln skulle brista ut i ett ”Kom igen, skämtar du?” eller att jag skulle svimma när sköterskan stack mig i armen.

Men nej. Allt var lugnt – och för en gångs skull kändes det helt okej att bli beskriven som en typisk ”medelmåtta”.

En sak hade jag dock inte väntat mig.

– Du kan väl ta av dig skorna så vi kan mäta dig, sa sköterskan. Vet du hur lång du är?

Klart jag visste:

– Ja, typ 1,68.. Kanske 1,69.

– Okej, då ska vi se… Jaha… Sa du 1,68?

– Ja?

– 1,66 får jag det till…

– 1,66?!

Jo, jag hade hört rätt. Och det hjälpte inte hur mycket jag sträckte på mig eller hur många gånger jag gick in och ut ur mätanordningen – jag var och förblev 1,66.

Och så här två dagar senare känns det fortfarande märkligt. Jag skulle inte kalla det identitetskris, men plötsligt förstår jag det där som äldre människor brukar prata om: ”Det känns konstigt när jag ser mig själv i spegeln, på insidan känner jag ju mig fortfarande som 20…”

Det kommer att ta tid att vänja sig vid mitt Nya Korta Jag.

Niklas gjorde sitt bästa för att stötta när jag kom hem och beklagade mig.

Not.

– Älskling, det är bara att vänja sig. Det var länge sedan du peakade…

Tack. Tack så jävla mycket.

Annonser

8 thoughts on “Mini me

  1. Hahaha, Jag har varit 171,5 cm i hela mitt vuxna liv – den där halva har alltid varit viktig. Men så ”blev” plötsligt 172 på senaste hälsoundersökningen.
    Företagshälsans måttstockar är numera min norm – säg inget annat!

  2. Men vad skönt att det inte bara är jag! Jag var ju 167 på min undersökning, och inte 168 som jag ”alltid” trott. Eller är det bara för att vi gått bredvid varandra som vi fått för oss att vi båda är 168?

  3. Maria: Är du säker på att du inte hade klackskorna på?
    Maria S: Tack! Ser fram emot att utforska en helt ny värld som ”kortis”. 😉
    Celia: Ligger något i det. Vi kanske ska börja säga att vi är 1,64 istället så blir vi istället glatt överraskade på nästa hälsoundersökning. Om jag inte krympt 2 cm då också…

  4. Tänk så olika man tänker – jag har ofta tyckt att jag är för lång – hade gärna varit kortare än mina 176. Men, de senaste 30 åren (!!!) har jag insett att jag är som jag är – inget att göra åt – mer än att inte ha för höga klackar, så klart. Men det är ju så snyggt med höga klackar…

  5. När jag själv gick på en sådan undersökning för några år sedan hade jag plötsligt blivit två centimeter längre! Från 167 till 169. Hur skumt som helst. Jag litar inte längre på sådana där.

  6. Pingback: Fem pigga veckor « Linda Unnhem

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s