I Pripps Blå-land har nöden ingen lag… eller?

Idag är det den nionde september och jag konstaterar nöjt att jag inte gjort det i år heller. Och nej, det spelar ingen roll hur varmt det är, varken i luften eller vattnet.

Jag. Badar. Inte. I. Havet. Punkt.

Låt mig bara ge ett exempel på varför:

Vår gode vän Magnus har en båt. Varje sommar pratar vi om att vi borde åka ut med den. Inte så mycket för åkandet (någon blir sjösjuk) som för att det vore trevligt att sitta och softa på en båt. Käka och dricka öl. Sitta och trängas lite Pripps Blå-klyschigt i skuffen eller ruffen eller vad det nu kan tänkas heta.

Denna diskussion slutar dock alltid på samma sätt – nämligen med Den Stora Toafrågan.

För hur gör man efter tre-fyra öl? Mitt ute på sjön? Och ännu värre – om det händer sig så att man ätit lite för mycket? Och, så att säga, hamnar i sjönöd?

Jo, hävdar vår gode vän Magnus, då hoppar man glatt i plurret och simmar ut en bit. Inga konstigheter.

Jag, däremot, har väldigt svårt att se detta scenario framför mig.

Ponera att vi sitter där i skuffen eller ruffen och äter. Halvvägs in i måltiden känner någon – låt oss säga Niklas – hur det börjar trycka på. Den första kvarten går det att ignorera och tänka bort, men sedan börjar kallsvetten bryta fram. Det spelar ingen roll att vi nyss dukat fram desserten, det som måste ut måste ut.

Nu.

Det är då det intressanta börjar. För vad är rätt vett och etikett på sjön?

Är det korrekta att lite halvnonchalant skruva sig upp ur skuffen, sträcka på armarna och utbrista: ”Nej, vad säger ni, skulle det inte sitta fint med ett dopp nu?”

Eller ska man bara mumla ”ursäkta” och diskret dra sig undan till nästa halva kvadratmeter för att där börja strippa och svida om till badbrallor?

Oavsett vilken metod man föredrar så blir fortsättningen ännu mer bisarr.  För när – låt oss fortsätta med samma exempel – Niklas väl är i vattnet, ska vi andra bara sitta där och… titta på?

Jaha, där simmar han ut en bit, ja… Nu stannar han upp och… trampar lite vatten. Trampar mycket vatten… Vink, vink… Det går bra där ute, eller? Så, nu är han på väg tillbaka igen… Här, ge mig handen… Du hade visst lite chokladpuddding kvar…

Okej, jag kanske överdriver. Det är möjligen som Magnus hävdar – inga konstigheter att bajsa inför publik. Men det faktum att folk faktiskt gör det är ett av skälen till att Jag. Inte. Badar. I. Havet.

Naturligtvis skulle jag heller aldrig komma på tanken att bada i en ”allmän” pool. Detta är kanske något av det absolut äckligaste jag kan tänka mig.

Och idag kunde man läsa följande på Netdoktor:

Bild 1

Och på Aftonbladets hemsida erkände kissarna glatt:

Bild 3

Och ja, jag kanske går miste om det roliga i att ”stoja runt” bland hudflagor och gamla plåster, eller den ”sköna avslappningen” i 1000 meter urin-… förlåt… ryggsim.

Men badhusastma kommer jag i alla fall inte att drabbas av. Sådetså.

Advertisements

4 thoughts on “I Pripps Blå-land har nöden ingen lag… eller?

  1. Fint också med go’a grabbar som är så angelägna att visa upp varumärket på sina kalsonger, att de glatt hoppar i bassängen med dessa (otvättade) på.

    Urin är i alla fall sterilt. Bajs är skit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s