Maskeradpanik

I flera år har jag längtat efter att få gå på maskerad. Flippa ut och frossa i spektakulära plagg och roliga accessoarer.

Och så plötsligt dök tillfället upp. Vi blev bjudna på Håkan och Carinas gemensamma 30-årsfest, tema ”79”, året då de föddes.

Kul, tänkte jag för några veckor sedan. Här ska spökas ut! Men ännu var det inte bråttom, jag hade gott om tid att fundera och planera klädinköpen.

Och så plötsligt var det fredag. Fredagen före festen. Jag hade ännu inte besökt en enda secondhandaffär. Jag hade inte den blekaste aning om vad man hade på sig 1979.

Tvingade med Niklas till Emmaus efter jobbet. Detta besök resulterade i att han hittade en jättefin Tiger-kavaj för 300 spänn och att jag till sist mådde illa efter att ha provat mig igenom allt brunmurrigt, orangeblommigt och manchestersträvt som gick att uppbringa.

Nej, jag fick satsa på något nytt istället. Affärerna är ju fulla av broderade tunikor, stora hattar och stormönstrade klänningar nuförtiden. Tänkte jag. Och svettades igenom hela köpcentrats butiksutbud. För varje plagg jag provade kände jag mig mer och mer som en clown.

Till sist slet jag åt mig en vit blus med blå blommor och tänkte att ”det finns ju lördagen att spela med också”. Kanske skulle jag ha bättre tur inne i centrum?

Det hade jag inte.

Klockan tre (tåget till Kävlinge skulle gå halv sex) – efter tre timmars gatlopp med stigande panik – gav jag upp. Det fick bli svart. Det kanske inte var högsta mode 1979, men då, liksom nu, fanns det säkert någon struntade blankt i trender. Hittade en mönstrad väska för 79 spänn på H&M, som åtminstone kändes lite 70-tal. Den fick jag väl hålla framför mig hela kvällen.

Och så blev det. Och fortfarande har jag ingen aning om vad man verkligen hade på sig -79. Festen bjöd på en uppsjö av olika stilar. Niklas första idé var att gå dit i blöja (vilket jag tyckte var ett mindre bra förslag) – men värdparets sparkdräktsoutfits var inte långt därifrån. Gigantiska pluspoäng för att hon sytt dem själv.

I övrigt var det en trevlig fest. Vi satt i en lada, omgjord till festlokal, komplett med logdansgolv och allt – och vi bockade av såväl majoriteten av de 47 (!) sångerna i sånghäftet som bugg till Scotts. Jag var lika usel på båda.

Nästa maskerad ska jag gå direkt till Klädkammaren på AF. Utan att passera varken Jägersro eller Malmö City.

79

Niklas var safe i sin amerikanska 70-talsskjorta. Han ville raka en skepparkrans också, men jag tyckte inte riktigt att det var värt det…

Annonser

5 thoughts on “Maskeradpanik

  1. Vill ni riktigt trendspana på 70-talet så skall ni se TV-serien ”Swingtown” (finns på en bay nära dig). Den utspelar sig på 70-talet och handlar delvis om ett kärt ämne för dig Linda – Swingers.
    Det är lite kul att se tillbaka på klädmodet då och med fasa inse att – så såg jag också ut. Hur kul är det på en skala nu?

  2. Maria: Vaddå – sitter du på ett stort lager 70-talskläder? 🙂
    Carsten: Swingtown är härligt, vi har sett serien. Och faktum är att de på Emmaus hade ett par tvättäkta Tom Decker-speedos. Ännu en grej jag fick avstyra Niklas ifrån. 🙂

  3. Jag kan meddela att San Francisco-borna fullkomligen älskar att spöka ut sig – för framtida behov kan vi besöka någon av de många maskeradbutikerna i stan 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s