Varför överdriva?

På vår lilla redigeringsavdelning blir det naturligt en hel del prat om ord.
Idag berättade en kollega en historia som får mig att skratta bara jag tänker på den (obs, varning för att det kanske är redigerarnördhumor).
Men så här:
För några år sedan arbetade kollegan på en tidning i vilken svordomar var bannlysta.
Helt okej, naturligtvis, men svårt i specialfall – som i den mycket dramatiska artikeln om en man som föll ner i en asfaltblandare.
Både grillad och panerad skulle denne man få ge uttryck för sina – vad man får tro – mycket starka känslor vid fallet.
Smärtan måste vara fruktansvärd. Kanske var läpparna hopsmetade av tjära, kanske hade han inte ens några läppar kvar.
Och vad fick då mannen säga i artikeln? Vilket kraftuttryck lät tidningen gå till tryck?
Jo:
Du milde!

Haha.
Jag dör av skratt.

Du milde!

Fräsig nalle

Idag pratade vi på jobbet om ord som gått ur tiden.
Till exempel är det väldigt sällan man använder ordet ”fräsig” nuförtiden.
Jag minns det från min barndom. Någon kunde till exempel ha en ”fräsig frisyr”.
Jag minns dock inte när fräsigt inte blev så fräsigt längre. Kanske när ”coolt” kom?

Denna diskussion ledde oss också in på begreppet ”nallen”.
Var det på den tiden (tidigt 80-tal) det vedertagna begreppet för mobiltelefonen? Sa man verkligen ”ring mig på nallen” och menade allvar med det?
Eller var det så att det bara var de så kallade yuppisarna som hade en ”nalle” – och att begreppet användes av alla andra, lite hånfullt så där?
Nån som var med som vet?

Det där med bloggar – det har jag aldrig förstått… Varför skulle jag vara intresserad av att läsa om vad folk äter till frukost?

Läser i Aftonbladet om klyschorna olika yrkeskategorier dras med. Sånt är kul.
Själv fick jag i lördags – när vi var på middag hemma hos en läkare – hindra mig själv från att fråga ut henne fullständigt om allt det där man alltid undrat. Som till exempel:

– Hur kan man vara säker på att man ställer rätt diagnos?
– Får inte läkare vinterkräksjukan?
– Är läkare mer eller mindre hypokondriska än genomsnittet?
– Känner man sig inte liite het i den där vita rocken?

Som journalist får man passa sig lite extra i sådana här sammanhang. Det är lätt att en trevlig parmiddag plötsligt förvandlas till ett regelrätt förhör. Och då är det inte min mat som kallnar om man säger så…

Jag fick dock veta att…
… det faktiskt är ganska mycket ”action” i jourrummen.
… läkare också topsar sig fast att de vet att det inte är bra för öronen.

Som journalist får man naturligtvis också en del standardfrågor och kommentarer. Till exempel:

– Då har du träffat många kändisar…?
– Ja, själv tycker jag att det är svårt bara att skriva ett mail…
– Hur vet man vad man ska skriva om?
– Ja, själv läser jag ju inte sådana tidningar…
– Köper folk tidningar fortfarande?
– Hur lång tid tar det att skriva en artikel?

Har ni några roliga exempel från era jobb?

Tillägg: Niklas kom just förbi och bjöd på två exempel från sitt skrå:
– Vad ska man köpa för dator?
– Vad kostar egentligen en bra dator?

Kreativ organisatör eller organiserad kreatör?

På jobbet hade vi häromdagen en lunchdiskussion kring kreativitet.
Någon hade läst att oordning på skrivbordet tydde på att man var kreativ.
Jag tyckte förstås att man både kan ha ordning omkring sig och vara kreativ. I mitt fall är det faktiskt nästan en förutsättning. Och då menar jag inte bara fysisk ordning – som pennorna i sitt ställ, tidningarna i prydliga högar och böckerna i raka rader – utan även ordning och reda i det som ska göras.
På Författarskolan fanns det personer som bara skrev. Inspirerades av något och skrev några sidor. Inte för att det behövde leda till något, utan mer för att de ville skriva, just då och om just det. En kvarglömd strumpa i en tvättmaskin. En promenad längs med havet. Strunt samma om det bara hamnade i byrålådan. Vad spelade det för roll? De kanske inte ens ville att någon skulle läsa.
Själv stressas jag av den typen av skrivande. Varför skriva när man inte har något att säga? Varför skriva när man inte vill något, högre, mer?
Varför skiva när man inte tänker sig en läsare?

Detta förhållningssätt till skrivandet är det som lockar mig till att forsätta skriva som författare. Men det är också mitt största handikapp.
Jag kan helt enkelt inte skriva förrän jag har något att säga. På riktigt.
Det som är skönt att veta är att när jag väl har hittat det – då går det snabbt. För då blir jag uppslukad. Då vill jag inte vara någon annanstans.

Jag väljer så klart att skylla allt det här på att jag är journalist. Vi skriver väldigt sällan utan syfte. Eller en struktur och en tänkt läsare, för den delen.

Egentligen var det något annat jag skulle skriva om, på tal om det här med kreatörer och organisatörer. Har ju som sagt läst Elizabeth Georges inspirerande ”Skriv på!” – en bok full av konkreta och bra skrivtips. Hon om någon kan det här med att kombinera det kreativa med det organiserade.
Hennes poäng är att först när man har koll på allt, är det möjligt att skriva en bra bok. Rent språkligt alltså.
Om jag t ex vet vem min huvudperson är – i detalj och utantill – kan jag när jag skriver fokusera på språket istället för att treva mig fram bland karaktärsdragen (vilket i sämsta fall gör berättelsen spretig och personerna otydliga och icke trovärdiga).
Därför förespråkar hon att man gör personanalyser av sina personer innan man börjar skriva. And me like. Det tilltalar naturligtvis både mitt ordningssinne och min inre kreatör.

För alla er som är som jag – eller för alla er som vill testa något nytt – här är listan som man kan börja med att fylla i, innan man gör analysen (tre-fyra sidor per person, enligt Elizabeth George):

Namn:
Ålder:
Längd:
Vikt, kroppsbyggnad:
Födelseort:
Hårfärg, ögonfärg:
Fysiska särdrag:
Utbildning:
Sexualitet:
Bästa vän:
Fiender:
Familj (mor, far, syskon etc):
Innersta behov:
Ambition i livet:
Gester när hon/han talar:
Gångstil:
Mest utmärkande karaktärsdrag:
Svagaste karaktärsdrag:
Skrattar eller hånler åt:
Filosofi:
Politisk åsikt:
Hobbys:
Vad andra först lägger märke till hos honom/henne:
Vad personen gör på egen hand:
Karaktäristik på en rad (en rad ur berättelsen):
Kommer läsaren att tycka om eller tycka illa om personen:
Kommer personen att förändra historien?
Hur:
Betydelsefulla händelser som format personen:
Betydelsefulla händelser som belyser hans/hennes personlighet:

Vore kul att höra om någon av er har tankar kring det här. Hur funkar ni när ni skriver?

Sköna söndag

Tre påsar till återvinningen, en säck blandat skräp och två säckar till Myrorna. Idag har jag befunnit mig i ett sorterar- och slängarrus.
Det är märkligt så mycket man samlar på sig.
Varför har jag till exempel trott att jag behöver sex flätade, bruna skärp?
Jag använder ju nästan aldrig skärp.

Eller en papperspåse full av gamla odefinierade strumpbyxor?
När – när – skulle jag ha lust att prova mig igenom dem?
En halvtimme till festen börjar:
För små…
För små…
Hål i grenen…
Hål på låret…
Hål under foten…
Fel färg…
Shit… När stänger Åhléns?

Förresten – heter det verkligen ”skärp”? Ser konstigt ut när jag skriver det.
Som en fisksort.
En stekt skärp med smör, tack!

Nåväl. Annars har det bakats bullar till semlor och avnjutits en osso bucco med polenta to die for.
Min man är köksgud.
Därom råder inga tvivel.

Nu sätter jag mig i skrivarlyan.
Som naturligtvis också är nystädad.
Gott slut på veckan, vänner.

Jag mötte Lassie – utan att veta att det var Lassie. Eller ja…

Alltså så här:
Kvinnan som jag tog över jobbet efter, tog själv över jobbet från en annan kvinna.
Denna kvinna är – har jag först nu förstått – gift med Claes Fürstenberg.
Fatta – Claes ”My idol” Fürstenberg!
Sydsvenskans roligaste krönikör.

En gång mötte jag denna kvinna med Claes ”My idol” Fürstenberg på Epicuré.
Vi bytte några ord och Claes ”My idol” Fürstenberg hälsade så trevligt.
Tyvärr hade jag vid det tillfället ännu inte upptäckt hans krönikor.
Tur var kanske det. Vad skulle jag gjort?

”Asså, du är väl han… i Sydsvenskan? Som skriver? Jag måste bara få säga… Sååååå jäkla bra asså… Dina krönikor…. Nej, men verkligen roliga. Jag ville bara säga det. Asså. Kul…”

Äsch, jag svamlar. Dagens krönika av Claes ”My idol” Fürstenberg kan ni i alla fall läsa här.

Annars…
Var det bara jag som diggade Heat?