Idag skulle det komma en fastighetsskötare till lägenheten och åtgärda fem saker vi inte fått fixade sedan vi flyttade hit för snart två år sedan. Och visst, han kom, presenterade sig som ”vaktmästaren” och klev in. Jag visade honom Punkt 1 på vår lista – ett av fönsterna i vardagsrummet som inte går att öppna och stänga utan våld. Vad jag misstog för vant, halade han upp ett låsspray ur snickarbrallorna och konstaterade att det nog bara ”behövde smörjas”. Fine, tänkte jag och stod kvar medan han sprayade. Och sprayade igen. Och sprayade lite till. Ja, vad fan, en dusch till…
Jag såg hur han började skruva på sig så jag drog mig undan med ett: ”Nej, jag ska väl inte stå här och hänga dig över axeln.”
Efter tio sekunder vid skrivbordet hörde jag honom prata med någon utanför fönstret. Aha, en kollega, tänkte jag. De hade ju olika röster. Jag fortsatte skriva, men kunde inte låta bli att lyssna på samtalet som nu lät allt konstigare. Så jag lutade mig lite tillbaka, bara för att konstatera att det inte fanns någon kollega. Han pratade med sig själv. Oavbrutet. Med två olika röster. En uppfordrande och en uppgiven.
– Det var väl en jävel…
– Åhhh, typiskt!
– Nej, jag får kramp!
– Hur fan ska vi göra här?
– Nej, vad är nu detta?
– Jag blir tokig!
– Men om jag…
– Jaha, nu passar inte den, det kunde man ju räkna ut.
– Det var väl själve den…
Efter tio minuters meckande vid fönstret tvingades han erkänna sitt nederlag:
– Nej du, det här får jag ta med snickaren.
Så var det badrummets tur. Men nej, icke heller den trasiga kakelplattan låg inom ramarna för hans vaktmästarkompetens:
– Nej, du det där får jag ta med snickaren.
Liksom den otäta balkongdörrren:
– Nej, du det där får jag ta med snickaren.
Det han däremot lyckades fint med var att byta vårt duschmunstycke. Han behövde bara lägga en kvart på det, exklusive de tre vändor han behövde göra till bilen för att hämta rätt verktyg. Och artig var han varje gång han kom in igen:
– Hej, det är jag, vaktmästaren.
Och på något sätt förstod jag varför han kände sig tvungen att påpeka det varje gång. För med tanke på hur många gånger jag hörde honom säga ”nej, fan, det här går verkligen inte” var det inte utan att jag tvivlade.
En mycket märklig upplevelse.

Annonser

3 thoughts on “

  1. vissas karaktärer trillar rätt ner i knät bara!för seriöst. vilken karaktär! iofs kanske ingen skulle tro dig, men men..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s