När jag ändå är inne på grejer som irriterar mig… Susanna Alakoski, författaren som debuterade med Svinalängorna, ska nu skriva om fejkade orgasmer tillsammans med en kommunikatör. Svenska kvinnor uppmanas att berätta om sina tankar och erfarenheter, och dessa ska sedan sammanställas i en bok. I en intervju i Aftonbladet säger Susanna så här:
– Jag är intresserad av tabuämnen. Sexualitet har varit och är fortfarande ett tabuämne, speciellt fejkade orgasmer. Det pratas inte om det.

Bra, tänker man. Är det något tjejer borde bli bättre på så är det att ha en avslappnad inställning till sin sexualitet. Att sluta skämmas och våga prata om det som är en sådan naturlig del av livet.
Men så läser man en intervju i Sydsvenskan, med samma Alakoski, och då blir man sååå matt. För vad svarar hon på frågan ”Ska ni själva bidra till boken?”?
– I så fall är vi anonyma med våra bidrag.

Matt var ordet.

Igår var jag på en heldag med fyra olika seminarier om att skriva filmmanus på Malmö högskola. Det var oerhört inspirerande och kul, både under förmiddagens mer praktiska workshop och eftermiddagens föreläsningar om allt från Disney och Hollywood till dataspelet World in Conflict och Hipp Hipps nya film om Morgan Pålsson.

Dessutom är det alltid roligt att studera människorna på sådana här evenemang. Jag mäktar inte med en analys av alla olika typer – från den pretentiöse crossmediproducerstudenten med svartfärgat hår och östeuropareferenser till kvinnan som testat att vara lesbisk men som ändå inte kan låta bli att tvinna sitt toviga hår på ett utstuderat förföriskt sätt framför den amerikanske filmprofessorn i manchesterbyxor och blå, sliten collegetröja – men det fanns en man som var så irriterande fånig att jag inte kan låta bli att skriva av mig lite kring honom.

Tänk skinnjacka. Tänk lite för mycket mage. Tänk fläsköttsfärgat ansikte.
Tänk dig sedan att den här mannen får en kamera. En stor kamera. Med jääättelångt objektiv.
Vad gör då mannen? Jo, självklart hänger han den om halsen. Och går omkring med den där hela dagen. Lätt tillbakalutad, eftersom det är en stooor kamera. När han inte sitter och ”filmar” föreläsaren förstås, det vill säga sitter och glor i kameran tills det perfekta fotoögonblicket uppstår. Tala om stressande!
Summering: Män som bär sin kamera som om den vore en präktig erektion är p-a-t-e-t-i-s-k-a.

Idag har jag hoppat in och redigerat på Hemmets veckotidning och ska så göra några dagar till. Det var mysigt att vara tillbaka.

Inte pre-menstruell, utan…

… jag vill här slå ett slag för uttrycket post-menstruell. Från att ha varit totalt sänkt (pre-menstruell och fulllständigt förlorad i mensvärk) har jag nu kommit ut på andra sidan med ny, glad energi. Man skulle också kunna kalla hela förloppet – eller snarare den som drabbas – för mano-mensiv. Jag upphör aldrig att förvånas vilken inverkan hormoner har på våra liv.

Ex-sex – hur nyfiken får man vara?

Hur många, hur ofta, med vem och var… Hur nyfiken får man egentligen vara när man träffar en ny partner? Ska historia förbli just historia eller kan det rentav vara bra att slänga ett öga i backspegeln? Och hur öppen är du med din sex- och kärlekshistoria?

Särskilt till mina kursare: Missa inte denna artikel i senaste numret av hennes. Männen jag intervjuat torde te sig välbekanta för er.

Andra kul nyheter på relationsfronten?
Från och med nästa år kommer ni att kunna läsa en relationskrönika av mig varje månad i hennes. Samtidigt börjar jag relationsblogga från tidningens hemsida!
(Niklas kommer från och med nu att bete sig (ännu mer… fjäsk, fjäsk) som en gud).
21 november pratar jag relationer i Mix Megapol Radio City.

Från nolltaxering till neuros

I början av året kom det ett brev från Skatteverket som var mycket trevligt.
Tyckte jag då.
De skrev nämligen att eftersom jag precis hade startat mitt företag skulle min skatt i år beräknas till 0 kronor, då de inte hade något räkenskapsår att jämföra med.
Härligt, tänkte jag. Och faktiskt också revisorn, som sa att: ”Det där kan du tänka på under året. När du sedan vet ungefär hur mycket jobb du kommer att få är det bara att ändra den siffran.”
Fint som snus, tänkte jag. Ett år är långt.

Ungefär på samma sätt resonerade jag när Niklas dator slutade fungera i mitten på maj. Datorn som innehöll bokföringsprogrammet.
”Slappna av! Bara du är noggrann med att samla fakturor och kvitton på ett ställe, så kommer det inte att bli några problem när programmet väl är fixat och du sätter dig.”
Tänkte jag. I maj.

Nu är det november. Snart slut på det här räkenskapsåret. Programmet är installerat i min dator.
OCH JAG VILL INTE!
VILL INTE!
VILL INTE!
Varför finns det inga körkortsprov man kan tvingas ta innan man startar företag? Hårda jäkla tester där man får sitta och svettas i unkna källarlokaler med kaffe i pumptermos tills man kan rabbla SPCS-tabeller och periodiseringsfonder i sömnen. Gubbar med hämtehår och LP-skivor under armarna som vägrar släppa ut en förrän man fått MVG i Ansvar, Framförhållning och Grundläggande matematik (notera gärna min miniräknare på bilden, och haja min nivå).

Djupt andetag.

Så kul det här ska bli!

Hittills har jag skrivit minst tre texter som på något sätt anknyter till musik på Författarskolan. En om Kikki Danielsson, en om barnstjärnan Sting Dieter Häggkvist och en om Verner Sigfridsson som ställer upp i Sikta mot stjärnorna som sin stora idol, tangokungen Carlos Gardel. Undrar om den här kursen i låtskrivande vi börjar idag kommer att bli mitt break som den nya Ingela Pling.

Att ha äktat en kärlekskännare

Niklas: – Har du skrivit idag?
Jag: – Mm.
Niklas: – Vad då?
Jag: – En krönika. En smädeskrönika.
Niklas: – Smäder du mig?
Jag: – Ja. Och mig. Men det är sådant man får ta när man gift sig med en relationsredaktör.
Niklas: – Hmm, vi kom dit, vi satte på ringarna… Jag kan inte minnas att jag lovade något sådant. Visserligen läste prästen den där dikten om att vi skulle ”mala våra problem i vardagens kvarn”, men…
Jag: – Då är väl bra med krönikan: Jag mal våra problem – och du får dem färdigtuggade…

Ja. Jag mår bättre nu.