Jag gillar uppriktiga människor som säger vad de tycker. Jag strävar i varje läge efter att vara en sådan människa själv. Men idag hade jag ett intressant möte med en fotograf. Det skulle fotas bylinebilder. Färgglada kläder och stort leende var direktiven. Tyvärr tog det stopp redan vid kläderna, eftersom:
1) Min garderob består av 1 procent färgglada kläder.
2) Studiemedlet inte medger några ekonmiska utsvävningar, särskilt inte i slutet på månaden.
Alltså fick jag låna något ur moderedaktörens förråd. Lyxigt, kan tyckas, men alla som sett Top Model vet att:
1) Modeller äter vatten – kläderna sys därefter.
2) Modemänniskor följer trenderna. Vilket till våren innebär väldigt mycket knallgult, laxrosa och för-mörk-foundation-beige. Alltså, inte direkt mitt hörn av regnbågen.
Men okej – jag fick på mig en fin, färgglad skjorta som i kombination med ett vitt spetslinne och en filmstjärnefönad volmfrisyr fick mig att se ut som kassörskan på Ullared goes Wallmans Salonger. Och jag skrattade när han plåtade. Trots att jag vet att jag brukar avsky reslutatet.
Fint, det är fint, sa fotografen på danska hela tiden, och jag kände mig safe. Ända tills vi tittade på bilderna…
Nu kommer ni att tro att det är jag som är gnällig och självkritisk – det är ju trots allt inte första gången jag skriver om misslyckade fotosessioner här på bloggen – men nu var det faktiskt fotografen som sa allt av följande:
Angående mig som helhet: – Man kan ju göra dig lite slimmare i datorn…
Angående bilderna med leenden: – Ja, det måste ju tyvärr vara en bild där du skrattar…
Angående mina armar: – Man kan ju skära lite här… (pekar på ca 50 procent av mina överarmar)
Angående mina äppelkinder: – Man kan ju i princip ta bort hur mycket som helst…
Angående färgen: – Det kanske funkar med svartvita bilder?

Okej. Det var snäppet bättre än den gång en fotograf frågade om jag hade struma, men ändå… Kan inte låta bli att undra vad jag egentligen gjorde i den där fotostudion. Om nu allting ska ändras i datorn, menar jag. Inte konstigt att stjärnor går på russindieter och äter vattenkrassesoppa när de ska festa till det…

Skrattar bäst som skrattar sist…
Mannen på bilden har inget med texten att göra. Han råkar bara äga ett hotell i Arles.
Advertisements

3 thoughts on “

  1. nu när du ska figurera i diverse författarposters, får du nokk träna upp en författarlook inför spegeln som du alltid kan ta till , hehe. Kram/Monica

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s